cecilia torstensson

Jag sitter på jobbet helt ensam nu och dunkar på lite musik.
Tänk vad musik kan påverka en, till helt olika humör beroende på vad man har för minne eller får för känsla när man hör låten. 
Aqua, Spice girls, Backstreet boys, Venga boys, Dj mangoo,  Eminem, Wyclef Jean, Håkan Hellström, Poe, Anastacia är bara några i raden av vad man lyssnade på under mellanstadiet/högstadiet och det ger mig så sjukt mycket minnen. Nästan så man får ont i magen. Ibland kan jag sakna den tiden, då allt handlade om en själv, man var ute och lekte och slapp tänka på allt annat runt omkring.

Men å andra sidan, titta på mitt liv nu. Jag har det bra nu.
Jag är stolt över mig själv som klarade skolgången även fast jag många gånger hade stor lust att hoppa av och jag är stolt över mig själv för att jag är den jag är idag.

Mitt starkaste minne av musik är när jag åker buss hem från Stockholm en vinterkväll.
Det är mörkt men det lyses upp av snön. Det är alldeles vindstilla och jag tittar upp över gärdena.
Allt är så vackert och fridfullt och då börjar Jeff Buckley - Hallelujah spelas.
Det var ett magiskt ögonblick.


Men den som har gjort mest intryck på mig och betytt oerhört mycket för mig genom åren i musikväg vet nog alla vem det är vid det här laget, Lars Winnerbäck.
Jag tror på något sätt att man måste uppleva det själv. Man måste hitta det där själv för att förstå.
När jag har mått dåligt så sätter man på Lars Winnerbäck och han tar tankarna till ord och förmedlar det genom musik. Hur underbart är det inte att verkligen känna sig förstådd? Ja han är bäst helt enkelt.


Ja, vad skulle man göra utan musik?